Storsjöodjuret
Såg du min stjärt?
Jag känner mig lite vilsen när min släkts historia kommer på tal, men vad jag har hört så har vi funnits i de här vattnen ända sedan Storsjön blev en sjö efter den senaste istiden.
Det är nog cirka nio tusen år sedan. Tiden går fort när man tar sig vatten över huvudet, som vi Storsjöodjur säger. Vi har det bra här. Det har vi alltid haft. Det finns bara fyra sjöar i Sverige som är större, den är precis lagom djup med sitt medeldjup på drygt 17 meter, vi har trevliga grannar och kompisar i form av de 20 fiskarter som vi umgås med. Så klart att vi trivs som fisken i vattnet.
Mina gamla släktingar – och då kan vi snacka om gamla – har berättat att när de var unga så fanns det nästan inga människor runt sjön. Idag är det lite annorlunda. Folk har flyttat hit, odlat upp marken längs stränderna, byggt samhällen och broar, så nu trivs vi bäst på vintern då vi kan dra oss undan skyddade av ett tjockt istäcke.
Men visst är det lite störande under den kalla årstiden med all skotertrafik och allt tjoande längs skridskobanorna som finns precis ovanför huvudet när vi ska försöka slumra in. Men de verkar ju ha roligt vintermänniskorna också. De måste, precis som vi, trivas i den här miljön. Vinter som sommar.
Enligt vad jag hört är vi lite av kändisar. Ett kulturarv. Ett varumärke intimt förknippat med Storsjön och Jämtland. Mystik, spänning och magi sägs omge oss. Vi har självklart också märkt att intresset är enormt. Folk har till exempel byggt observationsplatser runt sjön där de kan spana efter oss, vi har en egen utställning på Jamtli och nu har vi sett att den alerta befolkningen runt Svenstavik satt ut webbkameror i vattnet för att ha ständig koll på oss. Rena Big Brother-livet för oss. Men rätt kul förstås.
Det är inte alldeles lätt att undvika att hamna på bild. Såg du förresten att en del av min stjärt skymtade förbi en webbkamera här om dagen? Snygg stjärt, va?
GPS N63º 9’ 25.83, E14º 28’38.42
