Allemansrätten är en förmån som inte finns i många andra länder. Man kan också se den som en stor frihet. Men vår frihet får inte bli till ofrihet för andra. Allemansrätten kräver ansvar och gott omdöme. Vi får inte skada natur och djurliv, och vi måste visa hänsyn mot markägare och mot andra människor ute i naturen. Allemansrätten kan sammanfattas i orden; inte störa – inte förstöra.

I början på 1960-talet fanns ett lagförslag som skulle slå fast rätten att färdas fritt i naturen till fots och på skidor. Men någon sådan rättighet blev aldrig inskriven i lagen. Men det är ändå tillåtet att ta sig fram till fots och på skidor nästan överallt i naturen.

Det är främst brottsbalkens bestämmelser om olovlig väg och hemfridsbrott som sätter gränserna. Det är förbjudet att vistas på tomt och man får inte gå över planteringar. Det är inte heller tillåtet att gå över skadekänslig mark som exempelvis åkrar med växande gröda.

Inskriven i grundlagen
Sedan 1994 är allemansrätten inskriven i grundlagen. I regerings-formens kapitel om grundläggande fri- och rättigheter står att "Alla ska ha tillgång till naturen enligt allemansrätten". Men allemansrätten i sig är ingen lag, och inte i någon lag står det vad allemansrätten innehåller. Därför är det svårt att säga vad som gäller i enskilda fall. Man får utgå från de lagar som sätter gränser för vad som är tillåtet, och från den tolkning av allemansrätten som redovisas på hemsidan. Det är straffbart att bryta mot de lagar eller förordningar som omger allemansrätten. Du är själv skyldig att ta reda på vad som gäller, men det är inte alltid så lätt. Vi hjälper dig med det på den här hemsidan.

Frihet under ansvar
Allemansrätten innebär en begränsad rätt för var och en att färdas över annans mark och tillfälligt uppehålla sig där. Med rätten följer krav på hänsyn och varsamhet; mot natur och djurliv, mot markägare och mot andra människor ute i naturen.

Naturvårdsverket har sammanfattat allemansrätten i orden: Inte störa - Inte förstöra.

Sedvana och kulturarv
På medeltiden var det glest mellan pizzeriorna. Resenärer på väg genom de småländska skogarna fick ofta nöja sig med hasselnötter som färdkost. Där var det tillåtet att plocka ena handsken full med nötter, mer fick man inte ta. Sedvänjor av det här slaget har levt kvar genom århundraden, och har möjligen haft betydelse för delar av vår nuvarande allemansrätt. Vi betraktar ofta allemansrätten som ett kulturarv, och ibland till och med som en nationalsymbol.

För friluftslivets skull
Begreppet allemansrätt etablerades inte förrän i början på 1940-talet. Det var i samband med 1940 års Fritidsutredning som skulle föreslå åtgärder för att bereda tätorternas befolkning bättre möjligheter att komma ut i naturen. Samtidigt gällde det att finna lösningar för att minska motsättningarna mellan markägare och allmänhet. Friluftslivet växte sig starkt och krävde mer utrymme. Många såg det växande friluftslivet som ett hot både mot naturen och mot befolkningen på landsbygden. En hel del förslag fördes fram om lagreglering av friluftslivet. Men förslagen har inte förverkligats, utan allemansrätten har kommit att fortleva som en frihet under ansvar.

Långt ifrån glasklar
Eftersom allemansrätten inte är någon lag och inte heller finns beskriven i lag går det inte att ge exakta besked om vad som gäller i alla sammanhang. Lagarna som omger allemansrätten anger dess yttersta gränser och talar om vad som är förbjudet. Men man kan inte säga att allt som inte är förbjudet ingår i allemansrätten. Det finns mycket som är olämpligt utan att vara förbjudet. Med utgångspunkt från lagarna kan allemansrätten tolkas i domstol. Men de rättsfall som rör allemansrätten är inte så många.

Allemansrätten gäller för alla. Den har kommit att få stor betydelse inte bara för den enskilde, utan också för organisationer och turistnäring. Dessa har ingen egen allemansrätt, men kan i sin verksamhet dra nytta av att allemansrätten finns.

Begränsningar i Allemansrätten
Med stöd av lagstiftning kan kommuner och myndigheter fatta beslut och utfärda föreskrifter som begränsar allemansrätten, men även utvidgar den. Vanligtvis handlar det om Miljöbalkens regler för att skydda djurliv eller särskilt värdefull natur.

Naturreservat är den vanligaste skyddsformen. Där gäller oftast regler som inskränker allemansrätten på något sätt. I många välbesökta naturreservat är syftet med reglerna främst att förebygga konflikter och därigenom värna om naturens upplevelsevärden.

Lagskyddad natur
I Sverige finns 29 nationalparker och långt över 2700 naturreservat runt om i landet.Natur som är särskilt värdefull att bevara med hänsyn till växt och djurliv, biologisk mångfald eller friluftsliv kan skyddas med stöd av Miljöbalken. Naturområden med fornlämningar kan skyddas med stöd av Kulturminneslagen. I friluftsområden kan särskilda regler gälla enligt lokala ordningsföreskrifter.

Regler enligt lagar eller förordningar av det här slaget innebär oftast inskränkningar i allemansrätten i vid bemärkelse. Det är straffbart att bryta mot regler som utfärdats med stöd av lag. För att få veta vad som gäller kan man i första hand vända sig till kommunen.

Stjärnan ger besked
Symbolen för lagskyddad natur har formen av en sexuddig stjärna. Den används för att markera gränser till områden som skyddats med stöd av Miljöbalken. Den vita stjärnan kan vara målad på träd eller sitta på små skyltar med blå bottenfärg. Den används ofta även på olika slags kartor, till exempel turistkartor. Stjärnan betyder inte bara natur som är värd att besöka, utan också att här gäller särskilda bestämmelser som delvis kan begränsa allemansrätten.

Nationalpark
Nationalpark ligger alltid på statlig mark, och det är regeringen som beslutar om nationalpark efter medgivande av Riksdagen. För varje nationalpark finns ett reglemente med föreskrifter om vad som gäller i området. Det kan vara särskilda regler för kommersiell verksamhet, eldning, ridning, hundhållning, tältning, plockning av växter och andra naturprodukter. Information om vad som gäller finns på anslagstavlor i anslutning till området. Man kan också vända sig till länsstyrelsen för att få besked.

Naturreservat
Naturreservat kan inrättas av länsstyrelse eller kommun på statlig, kommunal eller enskild mark. Beroende på syftet med reservatet upprättas regler för såväl markägare som allmänhet. De särskilda regler som gäller för allmänheten kan handla om exempelvis tältning, hundhållning, eldning, ridning och terrängcykling, men också om annat.

Naturminne
Enstaka särpräglade naturbildningar kan skyddas som naturminne. Det kan till exempel vara märkliga träd, jättegrytor eller flyttblock. Oftast gäller lagskyddet också området närmast runt omkring själva naturminnet. Vid naturminnen brukar gälla ungefär samma regler som i naturreservat.

Strandskyddsområde
Strandskydd gäller allmänt längs stränderna 100 meter upp på land och lika långt ut i vattnet. Syftet är att trygga allmänhetens tillgång till stränderna och att bevara goda livsvillkor för djur- och växtliv. Inom strandskyddsområde är det inte tillåtet att "privatisera" stranden genom anordningar av olika slag för att hålla folk borta. Kommun eller länsstyrelse kan utfärda regler för allmänheten som innebär begränsningar i allemansrätten.

Kulturminnen
Fornlämningar och andra kulturminnen skyddas av Kulturminnes-lagen. Exempel kan vara gravfält, gravkullar och rösen. Runt varje fornlämning finns ett fornlämningsområde som har samma skydd som själva fornminnet. Det är förbjudet att utan länsstyrelsens tillstånd göra ingrepp i fornminnen. Inom fornlämningsområden kan även gälla regler för allmänheten om exempelvis ridning, eldning och tältning.

Lokala ordningsföreskrifter
I lokala ordningsföreskrifter kan kommunen ta in bestämmelser som rör ordning och säkerhet på allmän plats. En del bestämmelser kan ha betydelse för motion och friluftsliv. Det kan röra sig om regler på motionsspår och i friluftsområden. Vanligtvis handlar reglerna om till exempel tältning, ridning, cykling och hundhållning. I lokala ordningsföreskrifter tas bara in regler som inte finns i andra lagar eller förordningar.

Det kan med andra ord finnas fler regler i ett friluftsområde än de som är intagna i kommunens ordningsföreskrifter. Information kan man få från kommunen och polisen.

Källa: Naturvårdsverket